Att göra en uppföljare till en skiva som ”Apocalypse Dudes” är inte lätt. Det kan jämföras med att göra en uppföljare till klassiker som ”Appetite for destruction” och ”W.A.S.P.”. Skivor som alla består till 100% utav hits, skivor som alltid snurrar när festen är på högtryck och ölen svalkar törstande strupar. Många band har fallit efter försök att överträffa sina mästerverk.
Det var därför med både förväntan och förtvivlan jag satte mig ned för jag lyssna igenom Turbonegro’s nya skiva, den första på fem år.

Skivan inleds med ett intro liknande det på ”Age of pamparius”, fast mer pompöst och komplext. När tonerna klingat ut hör man Hank deklarera; ”The alpha denim recruits were forced to strip down to their scandinavian leather…”
Sedan säger det ”boom!” och skivan är igång. ”Wipe it til it bleeds” inleder, och det känns att Turbonegro är tillbaka på allvar. En riktig partydänga, fast mer i samma tempo som KISS än Ramones. Låtarna ”Gimme Some” och ”Turbonegro must be destroyed” följer och här känner man igen sig från Apocalypse, snabbt, ösigt och med hookiga refänger. Härligast är Hanks gaystämma i ”Turbonegro must…”. Erektionsvarning utfärdas!

”Sell your body (to the night)” fortsätter, och här går det tillbaks till ett lugnare tempo, men det är minst lika bra för det. Allsångsvarning i gubbtempo. Underbart.
”Remain untamed” och ”Train of flesh” är bra låtar, men det känns som om skivan sackar lite efter de inledande smällkaramellerna. Låtarna växer dock för varje lyssning.
Man börjar oroa sig för att jeanspojkarna bränt allt sitt krut, men jag lugnas efter att spår åtta börjar ljuda ur högtalarna.

”Fuck the world” är en (tro det eller ej) äkta powerballad som Turbonegro gör på sitt alldeles egna lilla vis. Hank sjunger som en gud, det är nästan så man börjar lipa.
Efter detta följer skivans två svagaste spår, ”Locked Down” och ”I want it all”. Ok låtar, men de skiljer sig inte från mängden precis. Här har vi skivans svacka, helt klart.

”Drenched in blood (D.I.B.)”, ”Le Saboteur” och ”Ride with us” avslutar plattan, och utav dessa har ”Drenched in…” störst allsångsfaktor. Refrängen är som en bisarr blandning av Ramones och The Sounds, medryckande och catchig. En personlig favorit.
”Le Saboteur” och ”Ride with us” är båda bra låtar som avslutar skivan bra.

Sammanfattningsvis är detta en bra skiva. Mycket bra till och med, efter ett par genomlyssningar. Euroboy har (om möjligt) blivit än vassare på att lira gura, Hank sjunger grymt bra och på produktionen finns det inte mycket klaga.
Problemet är att man hela tiden jämför med ”Apocalypse Dudes” och i den jämförelsen hamnar ”Scandinavian Leather” i skuggan. Det är en fullvärdig uppföljare, men den slår inte sin föregångare. Men hur många hade egentligen trott det?

Sergeant Ed (April 2003)